Malin Helena

Idag har jag tänkt på hur livet verkligen kan urarta för en annan människa. Farfar fick en andra hjärtattack idag, efter att för två veckor sedan fått sin första. Denna gången var det värre osvosv, tänker inte gå in så väldigt på hur det ligger till och så här.

Vi har inte haft kontakt med varandra på över 2 år, efter att han sagt upp kontakten, och jag förstår varför han gjorde det också, varför känna sig tvingad att höra av sig till någon man inte har sån bra kontakt med i övrigt?
Men när Ulrika ringde idag och berättade blev jag ändå helt tagen. Jag har länge tänkt att jag ska kontakta honom, speciellt nu efter att han hade den första attacken.
Jag har aldrig haft något emot min farfar, har inget otalt med honom, men har bara ingen bra kontakt, men ändå när jag fick beskedet idag kom chocken att jag kanske aldrig någonsin mer kommer att prata med honom. På nåt sätt har det känts som om han alltid kommer finnas där, även fast jag kanske inte vet det, men idag slog det mig som en blixt från klar himmel att han är lika dödlig som vem som helst.

Bytte pass med en kollega på jobbet idag, så var bara där en knapp timme innan jag åkte hem igen. Kändes lika bra. Kände mig nedstämd av någon form av chock, och kände att jag inte skulle kunnat göra nåt bra jobb. Åkte istället hem och lugnade ner mig och ska jobba imorgon med nya friska tag. Kommer bli många arbetsdagar i sträck nu - 6 stycken, eftersom jag bytte, men känns ändå som en bättre idé än att jobba idag.

Jag har förresten fått förlängt på jobbet nu, så är kvar åtminstone året ut, vilket känns kanon! Var och pratade med chefen i tisdags efter att hon varit på möte och fått veta hur hon skulle göra, så det känns så himla bra. Sen får vi väl se vad 2010 har att erbjuda, men just nu tar jag en dag i taget.

Pusskram